Förra veckan hämtade vi hem Chesters aska och när vi hoppade av bilen och gick mot dörren till deras kontor fick jag svälja hårt.
När vi gick in möttes vi av en man som tagen ur Emil och Lönneberga film. Med ett varmt leende visade han oss Chesters lilla kista. Då brast det igen och tårarna rann nerför kinderna, då sa farbrorn att det var helt normalt att reagera så. Han var så ödmjuk och varm och fastän det var sorgligt så kände jag mig väl tillmods. Tänk vad man som människa kan påverka andra. Ett leende och några vänliga ord :)
Så skönt att få känna sig liten igen.
Att få hem chester känns enormt bra i hela kroppen. Han är hemma igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar